Jag har oxå en gräns...
... men folk verkar inte förstå de. Ja försöker alltid ställa upp o hjälpa folk så mkt ja kan, speciellt min familj. Men va får ja för de ?! Ja får utskällningar, gnäll o får se o veta saker som ja varken vill eller trodde ja skulle få..
Alla ringer mig när dom mår dåligt. Jag har alltid varit den som har vatt stark, haft en axel att gråta ut mot, har försökt trösta o få fram ett smile efteråt o inte har tatt åt mig av de som händer runtomkring. Har inte velat, eller kanske ska säga, inte vågat bry mig om de för ja vill inte gå o må dåligt. Men nu har den muren ja alltid haft runt mig börjat rasa.
Jag har fått se o höra så mkt mer än ja nånsin kunnat föreställa mig.
Ja orkar inte ta mer sånt här. Det är inte meningen att jag ska försöka lösa alla andras problem. Att jag alltid ska finns där o ställa upp för alla, få dåligt samvete över att jag inte kan lösa vissa saker o att de händer massa skit fast ja gjort allt ja kunnat för att ni ska må bra. Jag kan bara inte längre.
Jag menar inte att jag inte kommer ställa upp längre, men ni kan inte ta mig för given alltid o sen inte ge ett skit tillbaka. Jag har oxå känslor o tankar o bilder som kommer förfölja mig resten av livet.
Så snälla, läser ni de här så tänk på en sak.....
JAG ÄR INTE MER ÄN MÄNNISKA !!
Kommentarer
Postat av: Fidde!
DU ÄR EN SUPERHJÄLTE
